Barnvagnen på plats

Bitarna faller på plats en efter en. Det som för det mesta känts så overkligt blir mer och mer konkret. Lägenheten rustas och smyckas för vår bebis. Som tur är har vi så fina vänner som bidragit och skänkt och lånat ut allt möjligt man kan tänka behöva. Allt har gått så fort. Vet inte om vi skulle kunna skaffat allt själva annars. Det är kläder, leksaker och utrustning vi inte ens visste vi behövde. Känner så stor tacksamhet.

Vi köpte barnvagn i helgen. För mig var det nog att ställa in barnvagnen i raden av alla andra barnvagnar i cykelrummet nere på gården som verkligen fick polletten att trilla ner för mig. Att alldeles snart kommer vi två bli tre och våra liv kommer aldrig igen bli vad de varit.

Nu står spjälsängen på plats. Och skötbordet är kittat. Nu saknas bara barnet. Och kanske en kombi så vi får plats med allt om vi skulle vilja åka nånstans...

Född på nytt

Så kom samtalet! Det som jag skrev om bara någon vecka innan det hände. Det var min fru som tog emot det och jag var inte hemma. Jag hörde med en gång på henne att det var något speciellt som hänt när hon ringde mig. Det fanns en flicka, tre månader gammal, som nu behövde nya föräldrar. Och socialsekreterarna i hennes hemkommun hade valt ut OSS!

Jag trodde inte det var sant. Och om sanningen skall fram vet jag knappt i skrivande stund att det är sant. Men nu sitter jag på ett hotellrum mitt uppe i utslussningen från familjehemmet där hon bor nu och hon skall flytta in hos oss i nästa vecka. Adoptionsansökan är inlämnad till tingsrätten och nu väntar vi bara på att den skall gå igenom. 

Flickan är underbar. Hon är så ljuvlig till sättet och hon tog emot oss från första sekund. Allt känns så otroligt rätt. 

På semestern i Panama läste jag Salvadoreña av Cecilia Samartin och fastnade för ett citat. En av karaktärerna säger att: "när livet inte blir som man tänkt sig föds man på nytt". Det talade verkligen till mig. Med livets olika skeenden har i alla fall min självbild förändrats. Och på litet sätt är ju det att födas på nytt. Inte minst under dessa år som vi varit ofrivilligt barnlösa har denna självbild förändrats. Nu har jag återigen blivit pånyttfödd. Denna gång som pappa till en liten flicka. Och jag säger "pappa" även om adoptionen inte gått igenom än. För det går inte att värja sig för den lilla tösen. Det går inte att hålla känslorna tillbaka. Nu är jag hennes pappa!

Semester!

Nu bär det av! Känns nästan som vi ska på en andra smekmånad. Vi är så otroligt peppade på denna resa. Nu när vi kan se fram emot en ljusare framtid. 

Det verkar dock som vi blivit aningen blasé med resrutinerna. Igår kväll kom vi på att vi inte hade någonstans att sova när vi kommer ner. Och i morse kom vi på att vi missat att beställa vegetarisk mat på flyget. Nåväl - pass, plånbok och piletter är i alla fall med så vi skall nog klara oss. 

Vissa dagar...

Hörde en helt makalös grej på jobbet. Min kollega berättade att hennes kusin stått länge i adoptionskö och höll på att sammanställa sin ansökan när familjerätten från hennes kommun ringde. Det var en ung kvinna som ville adoptera bort sin dotter och hon var beräknad att föda två veckor senare. Snacka om chock! De hade nu två veckor på sig att förbereda sig på att bli föräldrar. De fick den lilla flickan direkt från BB och sedan följde 6 nervösa ångermånader innan adoptionen helt skulle gå igenom. Min kollega berättade att det var väldigt nervöst för dem. Det var en så konstig situation berättade hon då de nyblivna föräldrarna gick till psykologer för att lära sig att knyta an till barnet och den biologiska mamman gick till psykolog för att bearbeta sitt beslut.

Det var tre år sedan adoptionen gick igenom och flicka som de fick mår jättebra.

Jag tycker om att höra dessa berättelser. Det ger mig hopp om att allt kommer ordna sig. Vissa dagar gör det ont i kroppen av längtan kan jag ändå känna tröstan i dessa berättelser. De kanske ringer från familjerätten imorgon. Man vet ju aldrig.

Att välja land.

Strax innan jul annonserade Adoptionscentrum (AC) att de skulle börja med en väntelista för hela Latinamerika. Det lät ju otroligt bra tyckte vi som kunde tänka oss att adoptera både från Bolivia, Ecuador och Panama. Vi hade bokat semester. Två veckor till Panama i februari för att fira semester. Under semestern ville vi förstås försöka besöka några barnhem för att se hur de har det. (Senare fick vi reda på att barnhemmen inte tar emot besök från personer som står i adoptionskö då det finns risk för jäv.)

Vi tänkte att det var några månaders väntan innan det var dags att ens börja tänka på ansökan. Det var bara några dagar in på det nya året som de ringde från AC och meddelade att de ville göra i ordning vår ansökan så den skulle vara klar att skicka ner i mars-april. Jösses! Vi trodde inte det var sant. Att det skulle gå så fort för oss var ju helt otroligt. Varför var det så få andra som nappat på detta?

Det var så många tankar: Skulle jag hoppa av skolan nu och bli pappa på heltid istället? Hur skulle vi inreda barnrummet? Behöver vi köpa ny bil? Helt plötsligt så kände jag mig så otroligt oförberedd trots att vi hade väntat på detta besked så länge.

Vi bokade ett telefonmöte med en rådgivare på AC och efter det samtalet så tog vi beslutet att inte vara kvar på väntelistan för Latinamerika utan istället ställa oss i kö för Sydafrika. Det var ett nyktert beslut grundat på fler saker. Det är så lätt att ens omdöme grumlas när ens barnlängtan är så stor. Det blir lätt att man stirrar sig blind på väntetiden när man redan har väntat så länge.

Nu känns det verkligen att det är på riktigt. Att vi kommer få ett barn. Det är ett lugn som infunnit sig i själen när man kan fokusera på ett land. Nu är det bara en tidsfråga. Vi har något konkret att se fram emot. Kanske kan vi nu njuta av semestrar, födelsedagar, årsdagar och högtider med tanken om att vi alldeles snart kommer vara tre. Att jag och min fru kommer kunna tänka framåt istället för att, som det varit nu, bara känna att detta var ännu en semester, födelsedag, årsdag och högtid som vi firar barnlösa. Att snart kommer vi tre tillsammans fira dessa som en familj.

Utredningen klar!

Utredningen är klar och ärendet är klubbat. Vi blev godkända för adoption av ett barn eller ett syskonpar. Vilken lättnad!

Nu har vi skickat in papper till de organisationer som vi stått i kö hos för att nu uppgraderas till aktiv köplats.

Adoptionscentrum hade en nyhet att de skulle börja med en väntelista för hela Latinamerika. Låter spännande men jag vet inte alls vad det innebär. Vi har försökt att få tag på dem men de är väldigt snåla med information. Det blir kanske bättre efter helgerna.

Utredningen hos nämnden

Igår gick vårt ärende gå upp i kommun-nämnden om allt gick som det skulle. En rad okända personer kommer läsa vårt utredning och ta del av vårt liv för att sedan bestämma huruvida vi är lämpliga som föräldrar. Ärligt talat så är det lite nervöst. Kommer de få rätt intryck av oss? Är alla formuleringar rätt? Kommer det bli massa klydd med byråkratin?

Ännu har vi inte hört någonting. Det skulle ta ett par dagar innan protokollet kommer ut och då skickas det till vår handläggare på familjerätten. Så ännu får vi väl sitta lugn i båten och vänta men det finns en gnagande oro att vi skall drabbas av samma klydd som ett annat par i föräldragruppen. Deras ärende blev uppskjutet en månad så de väntar fortfarande på besked.

Det är sällan som nämnden går emot familjerättens rekommendationer men man vill ju gärna bli klar med den här hemutredningen så vi kan gå vidare.

Fastnade idag vid denna dokumentär om adoption ur mödrarnas perspektiv. Klicka på bilden för att kommer till URplay.