Vissa dagar...

Hörde en helt makalös grej på jobbet. Min kollega berättade att hennes kusin stått länge i adoptionskö och höll på att sammanställa sin ansökan när familjerätten från hennes kommun ringde. Det var en ung kvinna som ville adoptera bort sin dotter och hon var beräknad att föda två veckor senare. Snacka om chock! De hade nu två veckor på sig att förbereda sig på att bli föräldrar. De fick den lilla flickan direkt från BB och sedan följde 6 nervösa ångermånader innan adoptionen helt skulle gå igenom. Min kollega berättade att det var väldigt nervöst för dem. Det var en så konstig situation berättade hon då de nyblivna föräldrarna gick till psykologer för att lära sig att knyta an till barnet och den biologiska mamman gick till psykolog för att bearbeta sitt beslut.

Det var tre år sedan adoptionen gick igenom och flicka som de fick mår jättebra.

Jag tycker om att höra dessa berättelser. Det ger mig hopp om att allt kommer ordna sig. Vissa dagar gör det ont i kroppen av längtan kan jag ändå känna tröstan i dessa berättelser. De kanske ringer från familjerätten imorgon. Man vet ju aldrig.

Att välja land.

Strax innan jul annonserade Adoptionscentrum (AC) att de skulle börja med en väntelista för hela Latinamerika. Det lät ju otroligt bra tyckte vi som kunde tänka oss att adoptera både från Bolivia, Ecuador och Panama. Vi hade bokat semester. Två veckor till Panama i februari för att fira semester. Under semestern ville vi förstås försöka besöka några barnhem för att se hur de har det. (Senare fick vi reda på att barnhemmen inte tar emot besök från personer som står i adoptionskö då det finns risk för jäv.)

Vi tänkte att det var några månaders väntan innan det var dags att ens börja tänka på ansökan. Det var bara några dagar in på det nya året som de ringde från AC och meddelade att de ville göra i ordning vår ansökan så den skulle vara klar att skicka ner i mars-april. Jösses! Vi trodde inte det var sant. Att det skulle gå så fort för oss var ju helt otroligt. Varför var det så få andra som nappat på detta?

Det var så många tankar: Skulle jag hoppa av skolan nu och bli pappa på heltid istället? Hur skulle vi inreda barnrummet? Behöver vi köpa ny bil? Helt plötsligt så kände jag mig så otroligt oförberedd trots att vi hade väntat på detta besked så länge.

Vi bokade ett telefonmöte med en rådgivare på AC och efter det samtalet så tog vi beslutet att inte vara kvar på väntelistan för Latinamerika utan istället ställa oss i kö för Sydafrika. Det var ett nyktert beslut grundat på fler saker. Det är så lätt att ens omdöme grumlas när ens barnlängtan är så stor. Det blir lätt att man stirrar sig blind på väntetiden när man redan har väntat så länge.

Nu känns det verkligen att det är på riktigt. Att vi kommer få ett barn. Det är ett lugn som infunnit sig i själen när man kan fokusera på ett land. Nu är det bara en tidsfråga. Vi har något konkret att se fram emot. Kanske kan vi nu njuta av semestrar, födelsedagar, årsdagar och högtider med tanken om att vi alldeles snart kommer vara tre. Att jag och min fru kommer kunna tänka framåt istället för att, som det varit nu, bara känna att detta var ännu en semester, födelsedag, årsdag och högtid som vi firar barnlösa. Att snart kommer vi tre tillsammans fira dessa som en familj.